Märkning

De vanligaste typerna av märkningar inom textila området är fibermärkning, storleksmärkning, ursprungsmärkning, miljömärkning och skötselmärkning.

Fibermärkning

Fibermärkning är obligatorisk inom EU och regleras i Förordning (EU) 1007/2011 om benämningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av fibersammansättning. Denna förordning reglerar vad man får kalla de olika textilfibrerna, var etiketten ska sitta och vilket språk den ska vara på, samt hur man anger fibrerna (t.ex. i vilken ordning de ska stå) vid olika fibersammansättningar.

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) nr 1007/2011 av den 27 september 2011 om benämningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av fibersammansättningen i textilprodukter kan läsas här.

Storleksmärkning

Storleksmärkning är inte lagstadgad eller harmoniserad. En standard finns, SS-EN 13402 (tre delar), varav delen om storlekar och intervall har lanserats under 2017 där Europa har enats om gemensamma kriterier för hur storlek ska anges och vilka intervall som gäller för de olika storlekarna. Standarden finns att beställa hos SIS. Det finns betydande fördelar, inte minst för konsumenterna, med ett gemensamt storlekssystem.

Ursprungsmärkning

Då det gäller ursprungsmärkning finns det i Sverige inga krav på att ange ursprung på sin tekovara. Det är dock olagligt att ange fel ursprung.

Med jämna mellanrum dyker det upp förslag om att det på EU-nivå ska införas krav på obligatorisk ursprungsmärkning, ”made in”, och väldigt ofta tas just textilvaror upp som en av de produkttyper man vill märka. Vad man hävdar är att ursprungsmärkning skulle skydda konsumenterna. Detta är dock ett resonemang TEKO starkt ifrågasätter av flera skäl. Inte minst för att en textilvara nuförtiden väldigt sällan är tillverkad på ett enda ställe (fiber, tråd, tyg, färgning, finishing, design, sömnad, applikationer). I tullsammanhang anges ursprung som det land där den sista väsentliga bearbetningen gjorts. För en kund som ser ”made in (land x)” och inte känner till alla steg i processen fram till färdig vara leds man då att tro att hela varan faktiskt är från det landet som står på etiketten. En ursprungsmärkning är då snarare vilseledande är konsumentskyddande. Vad som avses med väsentlig bearbetning är inte heller samma överallt.

Textila märkningar för miljö och hälsa

Inom området textila märkningar för miljö och hälsa finns många olika typer att hålla reda på. En del är företagens egna, andra erbjuds av företag eller organisationer vilket då kan innebära en kontroll av en oberoende part.

Vad dessa märkningar står för varierar. En märkning kan betyda att enbart fiberinnehållet är bedömt, en annan att krav har ställts längs hela textilkedjan från fiber till slutprodukt, en tredje att krav har ställts på att inga farliga kemiska ämnen ska finnas i slutprodukten etc. Till floran av märkningar som kan kopplas till textil är till exempel Fairtrade, CO2 m.fl.

Det är ofta förknippat med stora kostnader och administrativa svårigheter att utnyttja dessa märkningar för att visa att produkterna är acceptabla ur hälso- och miljösynpunkt. Trots detta finns det dock företag som väljer att exponera sitt hållbarhetsarbete ut mot kund genom att välja att miljömärka produkter eller att vid offentlig upphandling använda dessa miljömärkningar som verifikat för ställda krav.

Grunden för efterfrågan på miljömärkningar är att lagstiftningen inte ställer de krav på textila varor som allmänhet, miljöorganisationer m.fl. anser vara befogade. I dagens frivilliga system med olika märkningar och avsaknad av tillräcklig lagstiftning är det därför möjligt för importörer och andra aktörer att helt kringgå berättigade krav beträffande förekomst av kemikalier i textila produkter, vilket snedvrider konkurrensen. För seriösa tillverkare och importörer är det således ett problem att det inte ställs samma krav på alla aktörer.

Skötselmärkning

Inom skötselmärkning finns inga harmoniserade regler ens på EU-nivå utan det är olika regler i olika länder. I många länder är denna märkning obligatorisk men inte i Sverige. Däremot rekommenderar Konsumentverket att man märker sina varor, inte minst för att minska risken för reklamation från kund på grund av feltvättade plagg till exempel.

ISO-standarden ISO 3758:2012 gäller för de flesta länder där skötselmärkningen är obligatorisk, i vissa fall i kombination med text. Tänk på att GINETEX äger rättigheterna till symbolerna i standard ISO 3758:2012 och att man behöver en licens för att få använda dessa symboler. Läs mer under ”GINETEX”.

Business Sweden har information om reglerna i de olika länderna, de kan erbjuda viss kostnadsfri rådgivning. Man kan också prenumerera på Skeppningshandboken som ger en god översikt över de olika regelverken.

I USA har man egna symboler och egna standarder, utarbetade av ASTM.